Den listiga förföraren

I boken "Momo - eller kampen om tiden" beskrev Michael Ende redan 1973 hur leksakspruducenterna på ett listigt sätt förför barnen att vilja ha och konsumera mer och mer leksaker. Flickan Momo hittar en dag en docka, som såg ut som en ung chic dam med skyltdockefigur. När Momo rörde dockan kom det en röst ur dockan och sade: "God dag. Jag är Bibigirl, den perfekta doch" När Momo svarade med sitt namn sade dockan: "Jag är din docka. Alla är avundsjuka på dig för min skull." När Momom sedan lyfte upp dockan så rörde sig dockans läppar på nytt och sade: "Jag vill ha fler saker." När Momo försökte hitta på olika sätt att leka med dockan så upprepade dockan samma meningar som hon hade sagt innan och Momo blev trött på den. Då kom en grå herre i fin bil till henne och böärjade visa hur man skulle leka med dockan, "Först och främst", sade han, "måste hon så klart ha många fler kläder. Här har vi till exempel en helt bedårande aftonklänning" "Och här har vi en päls av äkta nerts. Och här en morgonrock av siden. Och här kommer hennes tennisdress. Och skiddräkt. Och en baddräkt. Och en riddräkt. En pyjamas. Ett nattlinne. En annan klänning, och en till..." Men ifall det skulle bli litet tråkigt och enformigt efter ett par dar så visade den gråa herren fler saker: "Här har vi till exempel en riktig liten handväska av ormskinn, och i den ligger ett litet läppstift och en liten puderdosa. Här har du en liten kamera. Och här kommer en tennisracket. En minityr-TV... ett armband, ett halsband, örhängen,,,"Som du ser, är det hela mycket enkelt. Man skaffar bara hela tiden fler och fler saker till henne, så får man aldrig tråkigt när man leker med henne...Enligt den gråa herren behövde Momo inte oroa sig för ifall Bibigirl en dag hade allt. Problemet var redan löst. "Vi har nämligen också en pojvän till Bibigirl. För denna Bubiboy fanns en förfärlig massa tillbehör också. Sedan fanns det en väninna till Bibigirl som hade sin alldeles egen utrustning, som bara passade till henne och inte till Bibigirl. Och Bubiboy hade också en egen kamrat, som i sin tur har andra goda vänner och väninnor. Man kunde fortsätta på detta sätt i all oändlighet, så att det hela tiden fanns en massa saker kvar att önska sig.

Den gråa herren lovade att Momo skulle få alltsammans men inte på en gång utan litet då och då. "Och då behöver du ju inte dina vänner och lekkamrater längre...För då får du ju alldeles nog att sysselsätta och förströ dig med, när du har alla de här fina sakerna och får fler varenda dag...Visst vill du ha denna docka lika gärna som du vill leva, eller hur?" Momo stod stilla ett tag och skakade sedan på huvudet: "Man kan inte tycka om en sådan docka på riktigt" ..."Mina vänner, dem tycker jag om på riktigt".

                                                  
          ---------------------------------

Michael Ende kunde redan för 40 år sedan beskriva hur den listige marknadsföraren gör för att erövra barnens själar och omvandla dem till trogna konsumenter för att tjäna mer och mer pengar. Nu finns det världsomfattande industri t ex för olika sorters Barbie-produkter. Det finns Barbiedockor med olika kulturella stilar (t.ex. Holland, Indien, Mexico, Hawaii, Chile o.s.v.), videofilmer, musik mm. Det senaste är väl olika djurdockor, t ex björnar, som t.o.m vuxna  samlar på enligt samma princip och beställer produkterna från USA.

Frågor: Har du fallit offer för ovanstående marknadsföringsknep? Hur mycket har det kostat? Har dessa pseudoleksaker gett dig någon äkta tillfredsställelse? Vad gör du, när du har blivit less på dessa dockor och prylar?

Rekommendation: Läs gärna Michael Endes bok "Momo - eller Kampen om tiden" Man får mycket att tänka.

 

David

29 september 2012 18:07

När jag var ett litet barn levde jag under illusionen att presenter och annan materialism var samma sak som glädje men nu under äldre dagar har jag lärt mig att så är inte fallet. Jag har bett folk att sluta köpa presenter och julklappar till mig och om dom envisas med att göra det ändå så säger jag till dom att det kan bli en middagsbjudning eller något liknande. Det är sjukt hur folk lär sina barn att ge bort materiella gåvor är ett tecken på att man tycker om en, det gör så man får en förvriden syn på allting redan som barn och det är nog därför många människor idag tröst shoppar när dom känner sig nere fast dom känner innerst inne att det inte gör dom gladare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Så fel, så fel! Enligt Dagens Nyheter 2013-07-26 har Vattenfalls nuvarande vd 13.5 miljoner i årslön + andra förmåner på 775000 kr. Lars G Josefsson, som slutade år 2010 fick ett pensionsavtal värt 61.7 miljoner kr. År 2007 fick dåvarande vice...

  Penningen är sanningen Predikaren: "Penningen är sanningen och den enda sanningen. Alla måste tro på den! Det är först er tro som gör den till det som den är! Ty också sanningen är en vara och lyder den eviga lagen om tillgång och efterfrågan. Dä...

  Michael Ende “”Momo eller kampen om tiden” Berghs Förlag AB, Malmö 1980Den gråa herren säger till Momo:: “Det enda, som betyder något här i livet, det är att man åstadkommer något, att man lyckas bli något och skaffa sig någ...

En ny utredning om användningen av internet bland ungdomar Regeringen är nyfiken på vilka skillnader det finns mellan pojkar och flickor i användningen av internet och har i dag (2012-10-09) tillsatt en utredning: http://www.regeringen.se/sb/d/1559...

  Om vardagsljugandet Pyskologiska experiment (t.ex Robert Feldman, USA) tyder på att ljugandet är rätt så vanligt i vår vardagskommunikation. I Feldmans experiment ljög försökspersonerna i genomsnitt nästan tre ggr (2.92) under ett 10 minuter lång...