Den listiga förföraren

I boken "Momo - eller kampen om tiden" beskrev Michael Ende redan 1973 hur leksakspruducenterna på ett listigt sätt förför barnen att vilja ha och konsumera mer och mer leksaker. Flickan Momo hittar en dag en docka, som såg ut som en ung chic dam med skyltdockefigur. När Momo rörde dockan kom det en röst ur dockan och sade: "God dag. Jag är Bibigirl, den perfekta doch" När Momo svarade med sitt namn sade dockan: "Jag är din docka. Alla är avundsjuka på dig för min skull." När Momom sedan lyfte upp dockan så rörde sig dockans läppar på nytt och sade: "Jag vill ha fler saker." När Momo försökte hitta på olika sätt att leka med dockan så upprepade dockan samma meningar som hon hade sagt innan och Momo blev trött på den. Då kom en grå herre i fin bil till henne och böärjade visa hur man skulle leka med dockan, "Först och främst", sade han, "måste hon så klart ha många fler kläder. Här har vi till exempel en helt bedårande aftonklänning" "Och här har vi en päls av äkta nerts. Och här en morgonrock av siden. Och här kommer hennes tennisdress. Och skiddräkt. Och en baddräkt. Och en riddräkt. En pyjamas. Ett nattlinne. En annan klänning, och en till..." Men ifall det skulle bli litet tråkigt och enformigt efter ett par dar så visade den gråa herren fler saker: "Här har vi till exempel en riktig liten handväska av ormskinn, och i den ligger ett litet läppstift och en liten puderdosa. Här har du en liten kamera. Och här kommer en tennisracket. En minityr-TV... ett armband, ett halsband, örhängen,,,"Som du ser, är det hela mycket enkelt. Man skaffar bara hela tiden fler och fler saker till henne, så får man aldrig tråkigt när man leker med henne...Enligt den gråa herren behövde Momo inte oroa sig för ifall Bibigirl en dag hade allt. Problemet var redan löst. "Vi har nämligen också en pojvän till Bibigirl. För denna Bubiboy fanns en förfärlig massa tillbehör också. Sedan fanns det en väninna till Bibigirl som hade sin alldeles egen utrustning, som bara passade till henne och inte till Bibigirl. Och Bubiboy hade också en egen kamrat, som i sin tur har andra goda vänner och väninnor. Man kunde fortsätta på detta sätt i all oändlighet, så att det hela tiden fanns en massa saker kvar att önska sig.

Den gråa herren lovade att Momo skulle få alltsammans men inte på en gång utan litet då och då. "Och då behöver du ju inte dina vänner och lekkamrater längre...För då får du ju alldeles nog att sysselsätta och förströ dig med, när du har alla de här fina sakerna och får fler varenda dag...Visst vill du ha denna docka lika gärna som du vill leva, eller hur?" Momo stod stilla ett tag och skakade sedan på huvudet: "Man kan inte tycka om en sådan docka på riktigt" ..."Mina vänner, dem tycker jag om på riktigt".

                                                  
          ---------------------------------

Michael Ende kunde redan för 40 år sedan beskriva hur den listige marknadsföraren gör för att erövra barnens själar och omvandla dem till trogna konsumenter för att tjäna mer och mer pengar. Nu finns det världsomfattande industri t ex för olika sorters Barbie-produkter. Det finns Barbiedockor med olika kulturella stilar (t.ex. Holland, Indien, Mexico, Hawaii, Chile o.s.v.), videofilmer, musik mm. Det senaste är väl olika djurdockor, t ex björnar, som t.o.m vuxna  samlar på enligt samma princip och beställer produkterna från USA.

Frågor: Har du fallit offer för ovanstående marknadsföringsknep? Hur mycket har det kostat? Har dessa pseudoleksaker gett dig någon äkta tillfredsställelse? Vad gör du, när du har blivit less på dessa dockor och prylar?

Rekommendation: Läs gärna Michael Endes bok "Momo - eller Kampen om tiden" Man får mycket att tänka.

Om lyssnandet

"Att lyssna på riktigt är en stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare.

Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon satt bara och hörde helt enkelt på, uppmärksammat och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.

Hon lyssnade så bra att obeslutsamma människor eller folk som inte visste sig någon levande råd plötsligt visste precis vad de ville och hur de skulle göra. Eller så att en blyg och försagd människa plötsligt kände sig djärv och fri. Eller så att olyckliga och betryckta blev trygga och glada. Och om någon tyckte att hans liv var alldeles förfelat och meningslöst och att han själv bara var en nolla bland millioner, en som inte spelade den ringaste roll och kunde ersättas lika kvickt och enkelt som en sönderslagen kruka - och gick och berättade allt detta för lilla Momo, så blev han redan medan han sade det på något hemlighetsfullt sätt klar över att han egentligen hade grundligen fel på den punkten, att han, precis sådan han var, var något unikt som bara existerat en enda gång i mänsklighetens hela historia och att han alltså tvärtom var mycket viktig för hela världen på sitt alldeles särskilda sätt.

Så duktig var Momo att lyssna!" (Michael Ende: Momo - eller kampen om tiden. Berghs Förlag 1980

                                   ---------------------------

Det ovanstående är en av de vackraste beskrivningarna av gott lyssnande som jag har läst. Citatet skulle kunna vara en förebild för alla professionella lyssnare och även för oss andra som medmänniskor. Har du mött riktigt bra lyssnare någon gång? Berätta!

Sigmund Freud(1856 - 1939) anses vara psykoanalysens fader och därmed också en stor pionjär i forskningen av det mänskliga sexuallivet. Två centrala begrepp hos Freud är libido och eros, Libido kommer från latin och betyder åtrå, längtan, begärelse och drift. Enligt Freud är libidon en energikälla (allmän livsenergi, som är motsatsen till dödsdriften), som ger kraft b.l a. åt eros (Eros var grekerna kärleksgud, hos romarna Amor) livsdriften, som har fortplantningen som mål.

Freud menade, att vi kan tala om kärlek när vi ställer den själsliga sidan av de sexuella impulserna i förgrunden och vill hålla de därunder liggande kroppsliga eller "sinnliga" driftsmässiga kraven tillbaka.

Freud menade, att libidon ofta hänger sig fast vid bestämda inriktningar och objekt. Denna seghet kallar Freud för klibbighet hos libidon. Denna klibbighet varierar mellan olika individer.

Libidokraften söker hela tiden ett objekt att fästa sig vid och få tillfredsställelse. Om libidon inte hittar något objekt att fästa sig vid kan den vända tillbaka och träffar jaget, vilket leder till narcism och/eller storhetsvansinne, vilket kan jämföras med den från kärlekslivet bekanta sexuella överskattningen av objektet.

Jag tolkar libidokraften som en naturkraft, som hela tiden söker objekt. Om jag lever i en viss begränsad miljö så söker min libido ett objekt i denna miljö och jag blir kär/ förälskad i någon i denna miljö, Om detta objekt skulle av någon anledning försvinna eller bli ouppnåelig, då skulle libidon förr eller senare försöka hitta ett nytt objekt att klibba sig fast vid

Libidon är inte bara klibbig. Den har en viss plasticitet eller fri rörlighet. Libidon kan kanaliseras helt eller delvis mot andra mål än sexualobjekt, t.ex skapande konst. Detta kallade Freud för sublimering och menade, att vår konst och kultur är produkter av socialt accepterad sublimering.

                                                  
     -----------------

Freuds personlighets- och sexualteori är så omfattande, att det inte går att ge en begripbar och rättvis bild av den i korta blogginlägg. Jag har valt att skriva kortare inlägg om olika delar i den i stället. Skriv gärna frågor, som kan vara underlag för fortsatta diskussioner!